Elaf Ali om vägen ut ur hedersförtrycket

Elaf Ali dyker upp som planerat, på Odenplan i Stockholm en varm sensommardag. Vi hittar ett fik i närheten och Elaf kan inte motstå en stor maffig kaka till kaffet. Hon kommer närmast från TV4, där hon gör ett sommarinhopp i nyhetspanelen.

Det har gått några månader sedan Vem har sagt något om kärlek? kom ut. Boken är en personlig skildring av hennes uppväxt i det lilla samhället Fjälkinge i Skåne. Där hade föräldrarna bosatt sig efter flykten från Irak. Både mamma och pappa är akademiker, men hade svårt att etablera sig i det nya landet.

Kontroll

När Elaf närmar sig tonåren förändras hennes liv drastiskt. I hederskulturen ska unga kvinnor kontrolleras, och bestraffas hårt om de bryter mot reglerna. Det som är självklart för hennes jämnåriga – att röra sig fritt, gå på fester och träffa killar – är helt otänkbart för Elaf.
– Tusentals ungdomar är utsatta för hedersförtryck. Bara ett fåtal fall leder till mord, och det är mest dem vi läser om. Oftast handlar det om ett vardagsförtryck där du är ständigt övervakad, blir slagen, isolerad och aldrig för göra några egna val.

Så var det för Elaf. Under tonåren står hon under ständig uppsikt av sin pappa. Varje steg hon tar, varje person hon träffar och telefonsamtal hon ringer blir ifrågasatt. Att träffa killar är otänkbart, föräldrarna har tidigt planer för vem Elaf ska gifta sig med, en tio år äldre kusin. ”Släpp det där, det kommer aldrig att hända”, blir hennes svar.

Hörde aldrig ordet heder

Det blir inget giftermål, men Elaf fortsätter att kontrolleras. Hon protesterar innanför hemmets väggar, men möter ett kompakt motstånd och står samtidigt helt ensam. Ingen utanför hemmet vet vad som pågår.
– Under hela min skoltid nämndes aldrig ordet hedersförtryck. Då är det svårt att be om hjälp. Du ska inte bara berätta hur du mår, du ska också lära de vuxna vad hedersförtryck handlar om.

Någon gång försökte hon förklara för några kompisar.
– De bara skakade på huvudet och sa: ”men du får väl prata med dina föräldrar och säga till dem att sluta göra så.”

Plikt att upplysa

Elaf stack ut i det helsvenska lilla samhället Fjälkinge. Hon får utstå både mobbning och rasistiska påhopp.
– Så klart har det varit jobbigt att gå tillbaka och gräva i alla minnen. Jag är egentligen en väldigt privat person. Men jag känner det som en plikt att upplysa samhället och ge styrka till alla som lever under hedersförtryck.

I boken får vi följa Elaf under hela hennes uppväxt, fram till att hon som ung vuxen bryter sig loss, flyttar hemifrån, börjar studera och arbeta. I dag har hon en bra relation till sina föräldrar och inflikat i boken finns intervjuer med dem. Det finns också korta faktaavsnitt om den kulturella bakgrunden till hedersnormer och de olika uttryck förtrycket kan ta sig.

Stort ansvar

Elaf tror att mycket hade varit annorlunda om myndigheterna tidigt och tydligt markerat för hennes föräldrar att hedersförtryck inte är acceptabelt.
– Jag har själv fått integrera mina föräldrar. Det är ett stort och svårt ansvar att lägga på ett barn. Jag hade verkligen behövt samhällets stöd och någon som talat om för mina föräldrar att hedersförtryck är otillåtet i det svenska samhället. Vi måste helt enkelt våga lägga oss i lite mer, och ge människor en chans att förändra sig.

Nu har hon själv ”lagt sig i” genom att berätta sin egen historia för andra.
– Jag hade svårt att sova när boken kom ut. Jag lämnar ju ut min familj och skriver inte precis om något roligt ämne. Nu känns det bättre, jag har haft en lugn och bra sommar.

Mellanförskap

Att ha rötter både i Sverige och Irak beskriver Elaf som en tillgång, men också som ett slags ”mellanförskap”, att inte vara 100 procent hemma någonstans. I boken skildrar hon en resa till släkten i Irak. Här finns stor gemenskap, men även en kvävande social kontroll.
– Glöm inte att Sverige är ett extremt individualistiskt land, medan familjen och släkten betyder allt i Irak. När jag var i Irak kände jag verkligen att Sverige är mitt land och mitt folk, även om inte alla svenskar tycker att jag hör hemma här.

Elaf har i olika sammanhang berättat om sina erfarenheter. Hon minns särskilt en föreläsning på en folkhögskola i Skåne, där hon efteråt kontaktades av en lärare.
– Han berättade att tack vare mig hade de skapat en ”trygg zon” i klassen, där folk öppet och ärligt pratade om sina erfarenheter, precis som jag gjorde för dem. Två pappor vågade berätta att de hedersförtrycker sina barn, men att de nu insett att de gör fel. Det kändes häftigt.

”Sänkte inte mig”

Det är svårt att tänka sig denna frispråkiga unga kvinna, fylld av energi, som en förtryckt tonåring. Samtidigt fanns tidigt ett slags upproriskhet och ovilja att foga sig.
– Mina erfarenheter av mobbning, rasism och hedersförtryck skulle väl kunna sänka vem som helst, men de sänkte inte mig. Jag vet inte varför, jag gick bara inte med på det. Visserligen fick jag inte min vilja igenom, men jag har aldrig accepterat förtrycket.